Vad en PWA faktiskt är
En progressive web app är, med MDN:s definition, en app byggd med webbplattformens teknik som ger en upplevelse som liknar en plattformsspecifik app: den kan installeras på enheten, fungera offline och köras från en enda kodbas på flera plattformar. Tekniskt är det två saker som gör en webbplats till en PWA. Ett manifest — en JSON-fil som talar om för webbläsaren hur appen ska heta, vilken ikon den har och hur den ska bete sig när den installeras. Och, i de flesta fall, en service worker: ett skript som körs i bakgrunden och gör det möjligt att cacha innehåll och fungera utan nät.
Användaren besöker en adress, väljer "Lägg till på hemskärmen" och får en ikon som öppnar appen i helskärm utan adressfält. Ingen butik, ingen granskning, ingen uppdatering att ladda ner — nästa gång appen öppnas är den redan den senaste versionen.
Vad native ger som webben inte kan ge
En native-app skrivs i plattformens eget språk — Swift på iPhone, Kotlin på Android — och kompileras till kod som körs direkt på enheten. Den har tillgång till allt plattformen erbjuder, samma dag som det släpps: bakgrundsjobb, Bluetooth och NFC i full omfattning, widgets, djupare kamera- och sensorstyrning, betalning via butiken och plats på hemskärmen från första dagen genom App Store och Google Play.
Webbplattformen kommer ikapp, men alltid med fördröjning och alltid olika snabbt på olika system. Det är den strukturella skillnaden: i en native-app bestämmer ni vad appen kan. I en PWA bestämmer webbläsaren — och på iPhone betyder det Apple.
Notiser på iPhone: ja, sedan 2023 — med villkor
Länge var det här den avgörande invändningen mot PWA: ingen push på iPhone. Det ändrades med iOS och iPadOS 16.4. WebKit-teamet skrev i februari 2023 att versionen innehåller stöd för Web Push och andra funktioner för webbappar på hemskärmen. Villkoret ligger i formuleringen: notiser fungerar för webbappar som användaren lagt till på hemskärmen, inte för en flik i Safari. Användaren måste alltså installera appen först, och sedan godkänna notiser — två steg som en native-app löser med ett.
På Android har Chrome stött push till webbappar betydligt längre, och installationsflödet är mer framträdande. I praktiken: planerar ni notiser som en kärnfunktion fungerar PWA i dag på båda plattformarna, men räkna med att färre iPhone-användare tar sig igenom installationssteget än i en butiksapp.
Lagring på iPhone: sjudagarsgränsen gäller Safari, inte hemskärmen
En annan vanlig invändning: Safari raderar lokal lagring efter sju dagar. Det stämmer — med en viktig precisering. WebKit beskriver regeln som ett tak på sju dagar för all skriptbar lagring, räknat som sju dagars Safari-användning utan att användaren interagerat med sajten. Men samma text slår fast att webbappar som lagts till på hemskärmen inte är en del av Safari och har sin egen räknare, som följer den faktiska användningen av appen.
För en PWA som faktiskt installeras är risken alltså mindre än ryktet säger. För en webbapp som bara används i Safari-fliken är den verklig: data som ligger i localStorage eller IndexedDB kan vara borta efter en vecka utan besök. Vill ni vara säkra ska det viktiga ligga på servern, inte i telefonen — vilket är sund arkitektur oavsett.
Distribution: Google Play tar emot webben, App Store gör det inte
På Android går det att publicera en PWA i Google Play nästan som den är. Tekniken heter Trusted Web Activity och beskrivs i Chromes dokumentation som ett sätt att öppna webbinnehåll, till exempel en PWA, från en Android-app i helskärm; verktyget Bubblewrap paketerar den till en fil som laddas upp i butiken. Appen i butiken är då i praktiken er webbplats, med butikens ikon och upptäckbarhet.
App Store har ingen motsvarighet. Vill ni finnas där måste webbappen paketeras i ett skal, som Capacitor, och då gäller Apples granskningsriktlinjer fullt ut — inklusive punkt 4.2 Minimum Functionality, som säger att appen ska innehålla funktioner, innehåll och gränssnitt som lyfter den bortom en ompaketerad webbplats. En PWA som är bra just för att den är en webbplats är alltså sämst rustad för att ta sig in i App Store. Det är inte en bugg i resonemanget; det är Apples uttalade policy.
Pengar: provision eller inte
Säljer appen något digitalt — prenumeration, innehåll, funktioner — tar butikerna en andel när betalningen går genom dem. Apples App Store Small Business Program ger en reducerad provision på 15 procent på betalappar och köp i appen för utvecklare som tjänat upp till en miljon dollar under föregående kalenderår; över gränsen gäller den ordinarie provisionen. Regler för vad som får säljas utanför butiken varierar dessutom mellan marknader och har ändrats flera gånger de senaste åren.
En PWA tar betalt som en webbplats: via er egen betalleverantör, utan butiksprovision och utan butikens regler för prissättning. För en tjänst med återkommande intäkter är det ofta den enskilt största ekonomiska skillnaden mellan alternativen, och den syns inte i någon funktionsjämförelse.
En enkel regel för valet
Välj PWA när appen i grunden är en tjänst som ska vara lätt att nå — kundportal, bokning, internt verktyg, innehåll — och när det räcker att finnas på Android via Play och på iPhone via hemskärmen. Ni får en kodbas, direkt publicering och betalning utan provision. Bygg den som en riktig webbapp, inte som en webbplats med manifest, och lägg det som inte får försvinna på servern.
Välj native när appen lever på något telefonen gör bättre än webbläsaren — kamera, bakgrundsarbete, enhetsnära funktioner — när känslan är själva produkten, eller när att finnas i App Store är ett affärskrav snarare än en önskan. Däremellan finns cross-platform som React Native, som vi skrivit om i inlägget om native kontra hybrid.
Det vanligaste misstaget vi ser är inte fel val utan fel fråga: "ska vi ha en app?" när frågan borde vara "vad måste den göra som webben inte kan?". Svaret på den avgör allt annat.
Taggar